— 223 —
Mr Micawber blev så djupt rörd av detta prov på hennes ömhet (vad mig beträffar, så var jag upplöst i tårar), att han lidelsefullt lutade sig över henne och bad henne se upp och vara lugn. Men ju mera han bad mrs Micawber att se upp, desto mera fäste hon sina ögon på ingenting, och ju mera han bad henne lugna sig, ju mindre gjorde hon det. I följd härav blev mr Micawber snart så överväldigad, att han blandade sina tårar med hennes och mina och slutligen bad mig vara god och sätta mig på en stol ute i trappan, medan han lade henne i säng. Jag ville nu taga avsked av honom för natten, men han ville icke låta mig göra det förrän klockan ringde till tecken att de främmande skulle avlägsna sig. Jag satte mig därför vid ett trappfönster och väntade till dess han kom ut med en stol och höll mig sällskap.
»Huru mår mrs Micawber nu, sir?» sade jag.
»Mycket klent», sade mr Micawber och skakade på huvudet — »reaktion! Ack, detta har varit en förfärlig dag! Vi stå allena nu — vi ha förlorat allt!»
Mr Micawber tryckte min hand, suckade och brast därefter i tårar. Jag var mycket rörd och på samma gång sviken i min väntan, ty jag hade trott att vi skulle komma att bli mycket glada vid detta lyckliga och länge efterlängtade tillfälle. Men mr och mrs Micawber voro förmodligen så vana vid sina gamla förlägenheter, att de ansågo sig totalt förlorade, då de sågo sig befriade från dem. Hela deras själsspänstighet var försvunnen, och jag hade aldrig sett dem hälften så olyckliga som denna afton, så att jag, då klockan ringde och mr Micawber följde mig till vaktstugan och där skildes ifrån mig med en välsignelse, kände mig helt rädd för att lämna honom, eftersom han var så outsägligt olycklig.
Men trots all den förvirring och nedslagenhet, varuti vi, så oväntat för mig, hade blivit försatta, såg jag dock tydligt, att mr och mrs Micawber och deras familj skulle lämna London och att en skilsmässa oss emellan var nära för handen. Det var under min vandring hem denna kväll och under de sömnlösa timmar jag därefter till-
