— 222 —
rallsmycket, som pappa skänkte mig i brudgåva, har rent av blivit bortslumpat för ingenting. Men jag ska aldrig överge mr Micawber. Nej!» utbrast mrs Micawber, ännu mera rörd än förut, »jag ska aldrig göra det! Det tjänar ingenting till att be mig därom!»
Jag blev helt underlig till mods — alldeles som om mrs Micawber hade trott att jag bett henne göra någonting sådant! — och satt och betraktade henne med oroliga blickar.
»Mr Micawber har sina fel. Jag nekar inte till att han är obetänksam. Jag nekar inte till att han lämnat mig i okunnighet om sina resurser och förpliktelser», fortfor hon och stirrade på väggen, »men jag ska aldrig överge mr Micawber!»
Som mrs Micawber nu hade höjt sin röst rent av till ett skrik, blev jag så förskräckt, att jag sprang till klubbrummet och störde mr Micawber mitt under det han sätt och presiderade vid ett långt bord och ledde kören till visan:
»Hej hopp, Dobbin,
hej ho, Dobbin!
hej hopp, Dobbin,
hej hopp och hej ho-o-o!»
med den underrättelse, att mrs Micawber befann sig i ett oroväckande tillstånd, varpå han ögonblickligen utbrast i tårar och avlägsnade sig med mig med västfickorna fulla av huvudena och stjärtarna på en hop räkor, i vilkas njutande han hade deltagit.
»Emma, min ängel!» ropade mr Micawber, i det han kom inspringande i rummet, »hur står det till?»
»Jag ska aldrig överge dig, Micawber!» utropade hon.
»Mitt ljuva liv!» sade mr Micawber och slöt henne i sina armar. »Det vet jag mycket väl!»
»Han är mina barns far! Han är fadern till mina tvillingar! Han är mitt hjärtas make!» ropade mrs Micawber, kämpande med sin rörelse, »och jag — ska — aldrig — överge mr Micawber!»
