— 225 —
honom — till vår ömsesidiga belåtenhet, såsom han hade allt skäl att tro, ty jag sade ingenting, ehuru mitt beslut nu var fattat.
Jag tillbragte mina aftnar hos mr och mrs Micawber, så länge vi ännu bodde under samma tak, och jag tror att vi höllo mera av varandra för varje dag som gick. Den sista söndagen bjödo de mig till middag, och vi fingo stekt gris med äppelmos samt en pudding. Jag hade den föregående aftonen köpt en skäckig trähäst till avskedspresent åt lilla Wilkins Micawber och en docka åt lilla Emma; dessutom hade jag skänkt en shilling åt »hittebarnet», som nu skulle lämna sin tjänst.
Vi tillbragte en mycket angenäm dag, ehuru vi alla voro i en mycket rörd stämning i anledning av vår instundande skilsmässa.
»Aldrig, master Copperfield», sade mrs Micawber, »ska jag kunna tänka på den tid, då mr Micawber befann sig i förlägenhet, utan att även tänka på er. Ni har ständigt uppfört er på det mest finkänsliga och förbindliga sätt. Ni har aldrig varit en hyresgäst — ni har varit en vän.»
»Min söta vän», sade mr Micawber, »Copperfield» (ty så hade han på sista tiden vant sig att kalla mig) »har ett hjärta, som känner deltagande för hans medmänniskors sorger och bekymmer, då de äro bakom ett moln, och ett huvud till att uppgöra planer och en hand till att — kort sagt, ett allmänt anlag för att avyttra sådana nyttiga saker som kunna undvaras.»
Jag uttryckte min erkänsla för detta lovord och sade, att det gjorde mig ont att vi skulle skiljas så snart.
»Min kära unga vän», sade mr Micawber, »jag är äldre än ni, en man med en viss erfarenhet av livet och — och med en viss erfarenhet, kort sagt, av förlägenheter, i allmänhet taget. För ögonblicket och till dess någonting låter höra av sig (vilket jag kan säga att jag stundligen väntar) kan jag inte ge någonting annat än råd. Men mitt råd förtjänar att följas såtillvida som — kort sagt, som jag själv aldrig följt det och är den» — här hejdade sig mr Micawber, som ända hittills hade
15. — David Copperfield. I.
