— 227 —
bevara dessa levnadsregler i mitt minne, ehuru jag icke behövt göra denna försäkran, eftersom de för ögonblicket gjorde ett synbart intryck på mig. Den följande morgonen träffade jag hela familjen på diligenskontoret och såg med bedrövat hjärta hur de intogo sina platser längst bak utanpå vagnen.
»Master Copperfield», sade mrs Micawber, »Gud välsigne er! Jag ska aldrig kunna glömma allt det här, förstår ni, och jag skulle aldrig vilja göra det, om jag också kunde.»
»Copperfield!» sade mr Micawber, »farväl! All möjlig lycka och välgång! Om jag under de rullande årens lopp kunde komma till den övertygelse, att mitt hårda öde tjänat er till varning, skulle jag känna, att jag inte alldeles förgäves intagit en annan människas plats i tillvaron. I händelse att någonting skulle låta höra av sig (varom jag hyser stora förhoppningar), ska jag känna mig högligen lycklig, om det står i min makt att förbättra edra utsikter för framtiden.»
Då mrs Micawber hade tagit plats utanpå diligensen tillika med barnen och jag stod på gatan och betraktade dem med sorgsna blickar, tror jag, att töcknet skingrades för hennes ögon, så att hon såg vilken liten varelse jag verkligen var. Jag tror så, emedan hon med ett alldeles nytt och moderligt uttryck i sitt ansikte vinkade åt mig att stiga upp och därefter slog sin arm kring min hals och gav mig just en sådan kyss, som hon skulle ha givit sin egen gosse. Jag hann knappast stiga ned igen, innan vagnen satte sig i gång, och kunde knappast se familjen för de näsdukar, varmed de allesammans viftade. Strax därefter voro de försvunna. Hittebarnet och jag blevo ännu några ögonblick stående kvar på gatan och stirrade på varandra; därefter skakade vi varandras händer och sade varandra farväl, hon förmodligen för att återvända till Sankt Lucas' arbetshus, och jag för att begiva mig till mitt tråkiga dagsverke hos Murdstone och Grindbys.
Likväl icke i avsikt att tillbringa många flera tråkiga dagar där. Nej, jag hade beslutat att rymma, att på ett
