— 229 —
halv guiné och att jag, ifall hon ville låna mig den till dess jag kunde återbetala henne den, skulle bli henne mycket förbunden och sedan tala om för henne till vad jag hade behövt den.
Peggottys svar anlände snart och var som vanligt fullt av ömhet och innerlig tillgivenhet. Hon skickade mig den halva guinéen (jag fruktar att det hade kostat henne icke ringa möda att få fram den ur mr Barkis' skrin) och underrättade mig om att miss Betsey bodde nära Dover, men om det var i själva Dover eller i Hythe, Sandgate eller Folkstone, det kunde hon icke säga. Men då en av våra arbetare på min fråga upplyste mig om att alla dessa ställen lågo strax invid varandra, ansåg jag detta tillräckligt för mitt ändamål och beslöt att vid veckans slut begiva mig av på min vandring.
Som jag var en mycket ärlig liten varelse och icke ville vanära det minne jag skulle lämna efter mig hos Murdstone och Grindbys, ansåg jag mig förpliktad att stanna till lördagsafton och, eftersom jag vid min ankomst hade erhållit en veckas lön i förskott, icke infinna mig på kontoret vid den vanliga timmen för att erhålla min veckpenning. Av denna anledning var det som jag hade lånat den halva guinéen för att icke vara utan kontanta medel till betäckande av mina resekostnader. Då nu således lördagsaftonen kom och vi alla stodo i packhuset och väntade på vår betalning och utköraren Tipp, som alltid ville vara den främste, hade gått in på kontoret för att först taga ut sin avlöning, skakade jag hand med Mick Walker, bad honom, då turen kom till honom att lyfta sin veckolön, säga mr Quinion, att jag hade gått för att flytta min koffert till Tipps och skyndade därefter min väg, sedan jag sagt Mjölig Potatis ett sista farväl.
Min koffert stod i min gamla bostad på andra sidan av floden, och på baksidan av ett av våra adresskort, vilka vi spikade på faten, hade jag skrivit följande anvisning, som jag tänkte fästa på den: »Master David, att kvarstå på diligenskontoret i Dover, till dess den
