— 230 —
efterfrågas.» Denna adress hade jag i min ficka, färdig att sätta på kofferten, sedan jag hade fått den ur huset, och medan jag gick hem, såg jag mig om efter någon, som kunde hjälpa mig att bära den till diligenskontoret.
På Blackfriars Road stod, strax invid obelisken, en långbent ung man med en mycket liten, tom kärra med en åsna för; på honom fäste jag nu mina ögon i det jag gick förbi, varpå han tilltalade mig med namnet »lilla trindskalle» och hoppades, att jag »skulle känna igen honom, så att jag skulle kunna svära på honom» — förmodligen såsom en hänsyftning på att jag hade stirrat på honom. Jag stannade nu för att försäkra honom, att jag inte hade gjort det av ohövlighet, utan därför att jag gärna ville veta, om han ville åtaga sig ett arbete åt mig.
»Vad för arbete?» frågade den långbente.
»Att flytta en koffert», svarade jag.
»Vad för en koffert?» frågade den långbente.
Jag svarade, att det var min, att den stod i ett hus ett stycke bort vid denna gata och att jag önskade att han skulle köra den till Doverdiligensens kontor mot en betalning av sex pence.
»Kör till då!» sade den långbente och satte sig upp på sin kärra, som icke var annat än ett stort trätråg på hjul, och ramlade av med sådan fart, att det var nätt och jämnt att jag kunde hålla jämna steg med åsnan.
Det låg någonting trotsigt hos denne unge man och i synnerhet i det sätt varpå han tuggade halm under det han talade med mig, vilket jag ej tyckte om, men som affären nu en gång var uppgjord, tog jag honom med mig uppför trapporna till det rum jag nu skulle lämna, och så buro vi ned kofferten och satte den upp på hans kärra. Som jag emellertid icke gärna ville fästa på adresskortet där, för att icke någon av min värds familj skulle komma underfund med vad jag hade i sinnet och hålla mig kvar, sade jag till den unge mannen, att jag gärna skulle se om han ville stanna ett ögonblick, då han kom till muren kring Kings Benchfängelset. Dessa ord hade icke väl gått över mina läppar, förrän
