ANDRA KAPITLET.
Jag börjar att göra iakttagelser.
De första föremål, som antaga en bestämd gestalt för mina ögon, då jag skådar långt tillbaka i min barndoms tomma rymd, äro min mor med sitt vackra hår och sin ungdomliga gestalt, och Peggotty, utan någon gestalt alls och med ögon så svarta, att de tyckas förmörka hela den omgivande trakten i hennes ansikte samt kinder och armar så fasta och så röda, att det förvånade mig, att icke fåglarna föredrogo att hacka på henne hellre än på äpplen.
Jag tror att jag kan minnas dessa två på ett litet avstånd från varandra, förminskade för min syn genom att huka sig ned eller lägga sig på knä på golvet, medan jag själv med vacklande steg tultar från den ena till den andra. Jag har ännu ett intryck, vilket jag ej kan skilja från ett verkligt minne, intrycket av beröringen av Peggottys pekfinger, så som hon plägade räcka ut det åt mig, och av att det hade blivit ruggigt av mycket syende, så att det liknade ett litet muskotrivjärn.
Detta är måhända inbillning, ehuru jag tror att minnet hos de flesta av oss kan gå längre tillbaka än många av oss förmoda, liksom jag tror att iakttagelseförmågan hos många mycket små barn är märkvärdigt skarp och noggrann. Ja, jag tror att de flesta fullvuxna människor, som utmärka sig i detta avseende, med större skäl kunna sägas icke ha förlorat denna förmåga, än ha förvärvat den, och detta så mycket mera som jag i allmänhet lagt märke till att sådana människor bibehålla en viss friskhet och vänlighet och för-
