― 19 ―
»Bra, min fru; hon ska' snart bli fullkomligt bra, vill jag hoppas», svarade mr Chillip. »Så bra som man kan vänta att en ung mor kan må under dessa sorgliga husliga förhållanden. Det är ingenting som hindrar er att genast gå upp till henne, min fru. Det ska säkert göra henne gott.»
»Men hon, hur mår hon?» frågade min tant i skarp ton.
Mr Chillip lade huvudet litet mera på sned och såg på min tant lik en vänlig fågel.
»Den nyfödda», sade min tant, »huru mår hon?» »Å, min fru», svarade mr Chillip, »jag trodde att ni visste att det var en gosse.»
Min tant yttrade icke ett ord, men fattade i banden på hatten, som om den varit en slunga, måttade ett slag med den åt mr Chillips huvud, slängde den på sig på sned, gick ut och kom aldrig mer tillbaka. Hon försvann lik en förtörnad fe eller liksom ett av de övernaturliga väsenden, vilka jag enligt folktron var berättigad att se, och kom aldrig mera tillbaka.
Nej. Jag låg i min korg, och min mor låg i sin säng, men Betsey Trotwood var för alltid i drömmarnas och skuggornas land, den fruktansvärda trakt, varifrån jag så nyss hade anlänt, och ljuset i fönstren i vårt rum lyste ut på alla resandes jordiska mål och på den lilla tuvan ovanpå dens stoft, utan vilken jag ej skulle ha varit till.
