— 236 —
upprätt, med Steerforths namn på mina läppar, stirrande vilt upp mot stjärnorna, som glimmade och glittrade över mitt huvud. Då jag nu erinrade mig var jag var vid denna tidiga timme, smög sig en känsla över mig, som fick mig att stiga upp, rädd för jag vet icke vad, och gå några steg. Men stjärnornas matta glimmande och himmelens bleka ljus på den sida där dagen började att gry, gåvo mig åter mod, och som mina ögon voro mycket tunga, lade jag mig åter ned och somnade, ehuru med ett medvetande i sömnen av att det var kallt, tills solens varma strålar och ringandet i morgonklockorna i Salem House väckte mig. Om jag hade kunnat hoppas, att Steerforth ännu vistades där, skulle jag ha smugit omkring där i närheten till dess han kommit ut allena; men jag visste att han för länge sedan måste ha lämnat skolan. Traddles var kanske där ännu, men även detta var mycket osäkert, och dessutom hyste jag icke tillräckligt stort förtroende till hans tystlåtenhet eller goda tur, hur mycket jag än litade på hans godhjärtenhet, för att jag skulle ha vågat meddela honom min ställning. Jag smög mig därför bort från muren just som mr Creakles pojkar höllo på att stiga upp, och tog av in på den långa, dammiga väg, om vilken jag fått veta att den förde till Dover, medan jag tillhörde deras antal och vid en tid då jag föga anade att någons ögon någonsin skulle komma att se mig vandra framåt den så som jag nu gjorde.
Hur olika denna söndagsmorgon var mot de forna söndagsmornarna i Yarmouth! Vid vanlig tid hörde jag kyrkklockorna ringa, medan jag traskade framåt, och jag mötte folk, som vandrade till kyrkan, och jag gick förbi en kyrka eller par, och ljudet av sången trängde ut i solskenet, medan pedellen satt och svalkade sig i vapenhusets skugga eller stod under idegranen, med handen skuggande för ögonen och blängande på mig i det jag gick förbi. Den forna söndagsmorgonens lugn och frid vilade emellertid över allting, utom mig. Däruti låg olikheten. Jag kände mig helt syndig i min smuts och mitt damm och med mitt toviga hår.
