— 239 —
och entonigt gnällande. »Å, mina ögon och lemmar, vad vill du? Å, mina lungor och min lever, vad vill du? Å, burrr!»
Jag blev till den grad skrämd av dessa ord och i synnerhet av upprepandet av det sista okända, som var ett slags rosslande i hans strupe, att jag icke kunde svara, varpå gubben, som ännu alltjämt höll mig i håret, upprepade:
»Å, vad vill du? Å, mina ögon och lemmar, vad vill du? Å, mina lungor och min lever, vad vill du? Å, burrr!» vilket sista läte han tjöt ur sig med en sådan kraft, att ögonen tycktes vara nära att sprängas ut ur hans huvud.
»Jag önskade veta», sade jag darrande, »om ni skulle vilja köpa en jacka.»
»Å, låt oss se på jackan!» skrek gubben. »Å, mitt hjärta på eld, visa oss jackan! Å, mina ögon och lemmar, tag fram jackan!»
Därmed lösgjorde han sina skälvande händer, som voro lika en stor rovfågels klor, ur mitt hår och satte på sig ett par glasögon, som på intet vis förskönade hans inflammerade ögon.
»Å, hur mycket för jackan?» skrek gubben, sedan han hade undersökt den. »Å — burrr — huru mycket för jackan?»
»En halv krona», svarade jag med återvunnen fattning.
»Å, mina lungor och min lever, nej», skrek gubben. »Å, mina ögon, nej! Å, mina lemmar, nej! Aderton pence! Burrr!»
Varje gång han gav till detta utrop, tycktes hans ögon vara i fara att sprängas ur hans huvud, och varje mening han talade, framsade han ständigt i alldeles samma ton, vilken mera liknade en vindstöt, som börjar sakta, höjer sig till ett vinande och så faller igen, än något annat jag kan jämföra den med.
»Nå ja», sade jag, glad över att ha avslutat handeln, »jag tar aderton pence.»
»Å, min lever!» skrek gubben och kastade jackan
