— 240 —
på en hylla. »Gå ut ur boden! Å, mina lungor, gå ut ur boden! Å, mina ögon och lemmar — burrr — begär inte pengar; låt oss byta!»
Jag har aldrig varken förr eller senare i mitt liv varit så rädd och svarade därför ödmjukt, att jag behövde pengar och icke kunde använda någonting annat, men att jag skulle gå ut, såsom han begärde, och vänta på dem, och att det inte var någon brådska. Därmed gick jag ut och satte mig i skuggan i ett hörn, där jag blev sittande i så många timmar, att skuggan blev solsken och solskenet blev skugga igen, och ännu alltjämt satt jag och väntade på mina pengar.
Jag vill hoppas att det aldrig funnits make till drucken galning i hans fack. Att han var känd i grannskapet och beryktad för att ha sålt sin själ åt satan, märkte jag snart av de besök han fick av pojkarna, som oupphörligt kommo i svärmar kring boden, skränande denna saga och uppmanande honom att taga fram sina pengar.
»Du är inte så fattig som du låtsar, Charley! Fram med ditt guld! Fram med litet av det guld som du sålde dig åt satan för! Se så, fram med det! Det ligger insytt i madrassen, Charley. Sprätta upp den och låt oss få litet!»
Detta och mångfaldiga anbud om att låna honom en kniv för detta ändamål förbittrade honom till den grad, att hela dagen utgjorde en ständig följd av utfall å hans sida och flyktförsök å pojkarnas sida. Stundom tog han i sitt raseri mig för en av dem och kom rusande emot mig med arbetande käftar, som om han ville slita mig i stycken, men då han just i sista ögonblicket kom ihåg varför jag var där, dök han in i sin bod igen och kastade sig på sin säng, såsom jag förmodade av ljudet av hans röst, då han på ett ursinnigt sätt och i sin egendomligt vinande ton framtjöt sången om Nelsons död, med ett Å! framför varje rad och med inblandande av otaliga »burr!» Liksom om detta icke hade varit tillräckligt obehagligt för mig, började även pojkarna, som satte mig i samband med etablissemanget på grund av det tålamod och den ihärdighet varmed jag halvklädd blev sittande
