— 242 —
utomordentligt vackert och beslöt att sova bland humlen om natten, i det jag föreställde mig att jag skulle få ett angenämt sällskap av de långa raderna av humlestörar, omslingrade av de vackra rankorna.
Landstrykarna voro denna dag värre än någonsin och ingåvo mig en förskräckelse, som ännu står levande för min själ. Åtskilliga av dem hade i hög grad ohyggliga bovansikten och stirrade vilt på mig då jag gick förbi dem; stundom stannade de även och ropade åt mig att jag skulle vänta och tala med dem, och när jag nu började springa, kastade de stenar efter mig. I synnerhet erinrar jag mig en ung sälle — förmodligen en kittelflickare, att döma av hans påse och hans kolpanna — som hade en kvinna med sig och vände sig om, stirrade efter mig och därefter röt till med en så förfärlig röst, att jag skulle komma tillbaka, att jag stannade och såg mig om.
»Kom, när man ropar på dig», sade kittelflickaren, »annars sprättar jag upp magen på dig.»
Jag ansåg det vara rådligast att gå tillbaka, och då jag närmade mig och sökte att blidka kittelfliceckaren med mina blickar, märkte jag att kvinnan hade ett blått öga.
»Vart ska du ta vägen?» frågade kittelflickaren och grep mig i bröstet på min skjorta med sin svärtade hand.
»Jag ska till Dover», svarade jag.
»Var kommer du ifrån?» frågade han och vred ännu en gång handen om i min skjorta för att hålla mig fast.
»Jag kommer från London», svarade jag.
»Vad har du för dig?» frågade kittelflickaren. »Är du ett långfinger?»
»N-nej!» sade jag.
»Vad tusan, är du inte?» utbrast kittelflickaren. »Om du kommer och gör dig till med din ärlighet för mig, så knackar jag ut hjärnan på dig.»
Med sin lediga hand gjorde han därpå en åtbörd som om han velat slå till och mätte mig därefter från huvud till fot.
»Har du förtjänt så pass att du kan ge mig till en mugg öl?» frågade kittelflickaren. »Om så är, så hit med det innan jag tar det.»
