— 241 —
där utanför, att kasta stenar på mig och misshandlade mig hela dagen i ända.
Han gjorde många försök att förmå mig till en byteshandel, i det han än kom med ett metspö, än med en fiol, än med en trekantig hatt och än med en flöjt. Men jag motstod alla dessa anbud och satt där i förtvivlan, för varje gång bedjande honom med tårar i ögonen om mina pengar eller min jacka. Slutligen började han att betala en halv penny i stöten och höll på i fulla två timmar innan han på detta sätt hade betalt mig en shilling.
»Å, mina ögon och lemmar!» ropade han därpå efter ett långt uppehåll, i det han på ett vidrigt sätt glodde ut ur boden, »vill du gå för två pence till?»
»Jag kan inte», svarade jag, »jag skulle då svälta ihjäl.»
»Å, mina lungor och min lever, vill du gå för tre pence?»
»Jag skulle gärna gå för ingenting om jag kunde», sade jag, »men jag är i så stort behov av pengar.»
»Å, burr!» (Det är verkligen omöjligt att beskriva hur han snodde detta utrop ur sig, i det han tittade omkring dörrposten på mig och icke visade något annat än sitt listiga gamla huvud) — »vill du gå för fyra pence?» Jag var så matt och trött, att jag gick in på detta anbud, tog pengarna ur hans klo, icke utan en viss bävan, och avlägsnade mig kort före solnedgången, mera hungrig och törstig än jag hade kommit. Med en utgift av tre pence vederkvickte jag mig likväl tillräckligt, och som jag nu hade blivit bättre till mods, linkade jag något över en mil framåt på min väg.
Mitt nattläger var åter under en höstack, där jag sov gott, sedan jag hade tvättat mina med blåsor höljda fötter i en bäck och så gott jag kunde förbundit dem med några svala blad. Då jag följande morgon åter begav mig på väg, såg jag att vägen slingrade sig fram mellan en mängd humlegårdar och fruktträdgårdar. Det var redan så långt lidet på sommaren, att fruktträdgårdarna voro röda. av mogna äpplen, och på somliga ställen voro humleplockarna redan i fullt arbete. Allt detta fann jag
16. — David Copperfield. I.
