— 244 —
den var hos mig då jag vaknade om morgonen; den gick framför mig hela dagen. Jag har alltsedan dess satt den i samband med den solbelysta gatan i Canterbury, där denna så att säga låg och slumrade i det heta ljuset, och med åsynen av de gamla husen och portarna och den majestätiska, grå domkyrkan, kring vars torn kajorna svärmade. Då jag slutligen kom ut på de kala, vidsträckta sandrevlarna i trakten av Dover, livade samma bild den dystra, ödsliga scenen med hoppets solljus, och den övergav mig icke förrän jag uppnådde det första stora målet för min resa och verkligen satte min fot i själva staden på den sjätte dagen efter min flykt. Men då jag nu stod på denna så länge efterlängtade plats, med mina söndriga skor och min dammiga, solbrända, halvnakna gestalt, då tycktes den, förunderligt nog, försvinna som en dröm och lämna mig hjälplös och modfälld.
Mina första förfrågningar rörande min tant började jag hos båtförarna och fick olika svar. En sade, att hon bodde i South Forelandfyren och därvid hade kommit att sveda sina polisonger; en annan sade, att hon hade blivit förtöjd vid den stora bojen utanför hamnen, och att man endast kunde besöka henne vid ebbtid; en tredje sade, att hon hade blivit inspärrad i fängelset i Maidstone för att hon stulit barn, och en fjärde, att hon vid den sista stormen hade setts rida på en sopkvast och fara direkt till Calais. Droskkuskarna, till vilka jag därefter vände mig, voro lika skämtsamma och lika vanvördiga, och handelsmännen, som icke tyckte om mitt utseende, svarade, utan att höra vad jag hade att saga, att de icke hade någonting att ge mig. Jag kände mig mera övergiven och olycklig än jag hade gjort under hela tiden för min flykt. Alla mina pengar voro slut, och jag hade ingenting kvar som jag kunde sälja; jag var hungrig, törstig och uttröttad och tyckte mig vara lika långt avlägsen från mitt mål som om jag ännu hade varit kvar i London.
Förmiddagen hade förflutit under dessa förfrågningar, och jag satt på trappan till en tom butik i ett gat-
