— 245 —
hörn i närheten av torget och tänkte redan på att gå till något av de andra ställena, som man hade uppgivit för mig, då i detsamma en droskkusk, som kom farande förbi, tappade ett hästtäcke. Ett visst godmodigt uttryck i karlens ansikte, vilket jag upptäckte, då jag tog täcket och räckte honom det, uppmuntrade mig att fråga honom, om han kunde säga mig var miss Trotwood bodde, ehuru jag hade gjort denna fråga så många gånger, att den nästan dog på mina läppar.
»Trotwood!» sade han. »Låt mig se. Jag tycker mig känna till namnet. Gammalt fruntimmer?»
»Ja», sade Jag, »bra gammal.»
»Duktigt styv i ryggen?» sade han och rätade upp sig.
»Ja», svarade jag. »Det tror jag allt.»
»Bär en påse?» sade han — »en påse, som kan rymma en hel hop — är barsk av sig, morsk och skarp?»
Jag kände mig helt ängslig, i det jag erkände den otvivelaktiga noggrannheten i denna beskrivning.
»Då ska jag säga dig en sak», sade han. »Om du går dit uppåt», tillade han, pekande med sin piska uppåt backarna, »och alltjämt håller dig åt höger, till dess du kommer till några hus, som ligga utåt havet, så tror jag nog att du ska få rätt på henne. Men som hon förmodligen inte kommer att ge dig något, så har du här en slant.»
Jag mottog med tacksamhet gåvan, för vilken jag under vägen köpte mig ett bröd, och gick så framåt åt det håll som min vän hade utpekat, men måste vandra ett gott stycke, innan jag kom fram till de omnämnda husen. Slutligen såg jag några ligga framför mig, gick fram dit och in i en liten handelsbod för att be dem där inne vara goda och säga mig var miss Trotwood bodde. Jag vände mig till en karl bakom disken, som vägde upp risgryn åt en ung flicka, som, i tanke att jag ställde frågan till henne, hastigt vände sig om och sade:
»Min fru? Vad vill du henne, gosse?»
»Jag skulle önska att få tala med henne.»
»Tigga av henne, menar du väl?» genmälde flickan.
»Nej, visst inte», sade jag, men då jag plötsligt erin-
