— 247 —
blivit nästan mahognyfärgade genom att vara utsatta för luftens och solens verkningar, som jag icke var van vid. Från huvud till fot var jag nästan vitpudrad av kalk och damm, som om jag hade kommit ut ur en kalkugn. I detta tillstånd och med ett livligt medvetande därav väntade jag på att få presentera mig för och göra mitt första intryck på min förfärliga tant.
Då den oavbrutna stillheten vid salsfönstret efter en stunds förlopp ledde mig till den slutsats, att hon icke fanns där, lyfte jag mina ögon upp till fönstret där ovanför, där jag såg en blomstrande gråhårig herre med vänligt utseende, som slumrade med det ena ögat på ett löjligt sätt, nickade åt mig åtskilliga gånger, ruskade på huvudet åt mig lika ofta, skrattade och gick sin väg.
Jag hade varit tillräckligt förvirrad, men blev det nu ännu mera genom detta oväntade beteende och stod just på väg att smyga mig bort för att tänka över hur jag borde bete mig för att handla klokast, då ett fruntimmer, med en näsduk bunden över sin mössa, trädgårdshandskar på händerna, med en trädgårdspåse framför sig och en stor kniv i handen, trädde ut ur huset. Jag förstod genast att det var miss Betsey, ty hon kom gravitetiskt skridande ut ur huset, alldeles så som min stackars mor så ofta hade beskrivit henne komma skridande upp genom vår trädgård i Blunderstone Rookery.
»Gå bort!» sade miss Betsey, i det hon ruskade på huvudet och på avstånd gjorde ett hugg med kniven i luften. »Bort! Inga pojkar här!»
Jag betraktade henne med hjärtat i halsgropen, medan hon gick bort till ett hörn av trädgården och lutade sig ned för att gräva upp en liten rot. Därpå smög jag mig, utan det ringaste tillstymmelse till mod, men med en betydlig portion förtvivlan, sakta in och fram till henne och rörde vid henne med mitt finger.
»Ursäkta, min fru», började jag.
Hon ryckte till och såg upp.
»Ursäkta, tant!»
»Vad för slag?» utbrast miss Betsey i en ton av förvåning, vartill jag aldrig hade hört maken.
