— 248 —
»Ursäkta, tant, jag är er unga släkting.»
»Åh, Herren bevare mig!» sade min tant och satte sig pladask ned på trädgårdsgången.
»Jag är David Copperfield från Blunderstone i Suffolk, dit ni kom den där aftonen, då jag blev född, och hälsade på min goda mamma. Jag har varit mycket olycklig sedan hon dog. Jag har blivit vanvårdad och inte fått lära mig något, utan blivit lämnad på egen hand och satt till ett arbete för vilket jag inte passar. Därför rymde jag bort till er. Jag blev bestulen strax som jag begav mig av och har gått hela vägen och har inte sovit i någon säng ända sedan jag började min vandring.»
Här svek mig plötsligt hela min fattning och med en rörelse av mina händer för att visa henne mitt trasiga tillstånd och taga detta till vittne att jag icke hade lidit så obetydligt, brast jag ut i en lidelsefull gråt, som förmodligen hade legat gömd inom mig under hela veckan.
Med varje tillstymmelse till uttryck utom förvåning avlägsnat från sitt ansikte, satt min tant på sandgången och stirrade på mig, till dess jag började gråta, men nu steg hon hastigt upp, grep mig i skjortkragen och ledde mig in i salen. Det första hon här gjorde, var att öppna ett stort skåp, taga ut några buteljer och hälla litet av var och ens innehåll i min mun. Jag förmodar, att dessa buteljer hade blivit tagna på måfå, ty jag är säker om att jag kände smaken av anisvatten, ansjovissås och skarp saladsås. Då hon hade givit mig dessa stärkande medel, men jag det oaktat fortfor att vara hysterisk och ur stånd att kväva mina snyftningar, lade hon mig på soffan, med en schal under mitt huvud och med näsduken som hon bar på huvudet, lagd under mina fötter, så att jag icke skulle smutsa överdraget. Därefter satte hon sig ned bakom den gröna skärm eller fläkta, som jag redan omnämnt, så att jag icke kunde se hennes ansikte och utstötte med vissa mellanskov ett: »Herren förbarma oss!» lossande dessa utrop likt små kanonskott.
Efter en stunds förlopp ringde hon på klockan.
