— 250 —
skulle ha hållit så mycket av varandra. Varifrån eller vart i Herrans namn skulle väl hans syster, Betsey Trotwood, ha rymt?»
»Ingenstans», sade mr Dick.
»Nå ja», genmälde min tant, blidkad av detta svar, »hur kan ni ställa er så där enfaldig, Dick, när ni är skarp som en rakkniv? Här ser ni nu unge David Copperfield, och den fråga, jag vill göra er, är: vad ska jag göra med honom?»
»Vad ni ska göra med honom?» frågade mr Dick med dämpad röst och rev sig bakom örat. »Å, göra med honom?»
»Ja», sade min tant med allvarlig blick och upplyftat pekfinger. »Se så! Jag behöver ett mycket klokt och förståndigt råd.»
»Jo, om jag vore i ert ställe», sade mr Dick i grubblande ton och såg tankspritt på mig, »så skulle jag…» Betraktelsen av mig tycktes ingiva honom en förståndig idé, och han tillade livligt: »så skulle jag tvätta honom!»
»Janet», sade min tant, i det hon vände sig om med en min av stilla triumf, »mr Dick vet alltid vad man bör göra. Laga i ordning ett varmt bad!»
Ehuru jag var livligt intresserad av detta samtal, kunde jag icke låta bli att under dess gång observera min tant, mr Dick och Janet och komplettera den undersökning av rummet, som jag redan hade börjat anställa.
Min tant var en höxväxt dam med skarpa anletsdrag, men alldeles icke ful. Det fanns en stelhet i hennes ansikte, röst, hållning och sätt, som var mer än tillräcklig att förklara det intryck hon hade gjort på en så mild varelse som min mor, men hennes drag voro snarare vackra än motsatsen, ehuru de voro sträva och stränga. Jag märkte särskilt, att hon hade mycket snabba och livliga ögon. Hennes hår, som var grått, var benat i två glatta avdelningar under ett slags nattmössa med vingar på sidorna, vilka voro sammanknutna under hakan. Hennes klänning var lavendelfärgad och särdeles prydlig, men tämligen snäv, som om hon önskade ha så litet påhäng som möjligt. Jag erinrar mig, att jag tyckte, att
