— 249 —
»Janet», sade min tant, då den unga tjänstflickan trädde in, »gå upp och hälsa mr Dick från mig och säg, att jag önskar tala med honom.»
Janet tycktes bli något överraskad av att se mig ligga styv och stel på soffan (jag var nämligen rädd för att röra mig för att icke göra min tant missnöjd), men gick för att uträtta sitt ärende. Min tant gick med händerna på ryggen fram och tillbaka i rummet, till dess herrn, som hade skelat åt mig från fönstret där uppe, kom in skrattande.
»Mr Dick», sade min tant, »bete er nu inte som en tok, då vi ju alla veta att ingen kan vara klokare och förståndigare än ni, så snart ni själv vill. Bär er därför inte åt som en tok, vad ni än må vara.»
Herrn blev genast allvarsam och såg på mig, efter vad det föreföll mig, som om han ville be mig att inte säga någonting om fönstret.
»Mr Dick», sade min tant, »ni har ju hört mig tala om David Copperfield? Det är inte värt att ni låtsar som om ni hade förlorat minnet, eftersom både ni och jag veta att så inte är förhållandet.»
»David Copperfield?» sade mr Dick, som inte syntes mig minnas mycket om detta namn. »David Copperfield? Ja, ja visst, ja. David, ja; ja visst.»
»Nå ja», sade min tant, »det här är hans gosse — hans son. Han skulle vara så lik sin far som det är möjligt, om han inte även liknade sin mor.»
»Hans son?» sade mr Dick. »Davids son? Verkligen!»
»Ja», fortfor min tant. »Och han har just begått ett fint streck. Han har rymt sin väg. Ack, hans syster, Betsey Trotwood, skulle aldrig ha rymt sin väg!»
Min tant nickade eftertryckligt, full av tillit till den flickas karaktär och uppförande, som aldrig hade blivit född.
»Jaså, ni tror inte att hon skulle ha rymt sin väg?» sade mr Dick.
»Nå, Gud signe karlen, så han talar!» utbrast min tant i skarp ton. »Vet jag inte att hon inte skulle ha gjort det! Hon skulle ha bott hos sin gudmor, och vi
