― 22 ―
nande ljus, då en unken luft strömmar ut genom dörren, en luft i vilken lukten av såpa, pickles, peppar, ljus och kaffe sammansmälter i samma fläkt. Så äro där två rum; det, i vilket vi, min mor och jag och Peggotty — ty Peggotty är ständigt vårt sällskap, då hon slutat sitt arbete och vi äro ensamma — sitta om aftonen, och helgdagsrummet, där vi uppehålla oss om söndagen. Detta är storartat, men icke så trevligt, ja, det har till och med en viss sorglig anstrykning i mina ögon, ty Peggotty har berättat mig — när, vet jag icke, men det är förmodligen många, många år sedan — om min fars begravning, och att de, som följde honom, hade sina svarta kappor på sig. En söndagskväll läser min mor för Peggotty och mig om huru Lasarus blev uppväckt från de döda. Och jag är så rädd för att de sedan skola taga mig ur sängen för att visa mig den tysta kyrkogården utanför sängkammarfönstret, där alla de döda vila i sina gravar under den högtidliga månen.
Jag vet ingenstädes något som är hälften så grönt som gräset på denna kyrkogård, ingenting som är hälften så skuggigt som dess träd, ingenting hälften så lugnt och stilla som dess gravstenar. Fåren beta där, då jag tidigt på morgonen sätter mig upp på knä i min lilla säng i en avbalkning innanför min mors rum för att se ut på den, och jag ser det röda ljuset falla på solvisaren och tänker för mig själv: »Jag undrar om solvisaren är glad över att han åter kan säga vad tiden är?»
Här är vår bänk i kyrkan. Det är en högryggad bänk med ett fönster tätt invid, varigenom vårt hus kan ses och ses många gånger under högmässan av Peggotty, som tycker mycket om att förvissa sig om att det icke blivit plundrat eller står i lågor. Men ehuru Peggotty också låter sina Ögon promenera omkring, blir hon mycket ond i fall mina gör det, och rynkar pannan åt mig, medan jag står på sätet för att se på prästen. Men jag kan ju icke alltid se på honom; jag känner honom utan den där vita tingesten på, och jag är rädd att han skall undra över varför jag stirrar så
