Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 23 ―

där, och att han kanske skall stanna i sin predikan för att fråga mig därom, och vad skall jag då göra. Det är förskräckligt att gäspa, men något måste jag göra. Jag ser på min mor, men hon låtsar icke se mig. Jag ser på en gosse nere på gången, och han gör grimaser åt mig. Jag ser på solljuset, som kommer in genom den öppna dörren genom vapenhuset, och där ser jag ett förvillat får — jag menar icke en syndare, utan ett riktigt får på fyra ben — som halvt om halvt har i sinnet att gå in i kyrkan. Jag märker att om jag ser längre på det, kan jag bli frestad att säga någonting högt, och vad skulle det då bli av mig? Jag ser på nummertavlorna på väggen och söker att tänka på salig mr Bodgers här i socknen, och hurudana mrs Bodgers' känslor måste ha varit under den långa tid mr Bodgers låg sjuk och läkarna icke kunde rädda honom. Jag undrar om de skickade bud efter mr Chillip, och om han ej heller kunde uträtta något, och, i sådant fall, vad han tycker om att bli påmind därom en gång i veckan. Från mr Chillip, som bär sin söndagshalsduk, ser jag tillbaka på predikstolen och föreställer mig vilken präktig lekplats den skulle vara och vilken fästning den skulle vara, då en annan gosse stormade upp för trappan för att angripa den och finge sammetsdynan med tofsarna slungad i huvudet på sig. Så småningom börja nu mina ögon att sluta sig, och från att jag tycker mig höra prästen sjunga en sömnig sång i hettan, hör jag ingenting, till dess jag faller ned från sätet med en duns och bäres bort av Peggotty, mera död än levande.

Och nu ser jag vårt hus utifrån, med sängkammarfönstren öppna för att släppa in den ljuvt doftande luften, och så de ruggiga gamla kråkbona, som ännu dingla i almarna långt borta i den främre trädgården. Nu är jag i den bakre trädgården, på andra sidan om bakgården med det tomma duvslaget och hundkojan — en riktig djurgård för fjärilar, efter vad jag erinrar mig, försedd med ett högt staket och en port och ett hänglås, där frukten hänger i stora klasar på träden, mera mogen och köttig än frukt någonsin sedan varit i någon