— 261 —
det öppna fönstret och satte sig ned att arbeta, med den gröna skärmen mellan sig och ljuset.
»Gå upp», sade min tant, i det hon trädde på nålen, »och hälsa mr Dick från mig och säg honom, att jag gärna önskade veta huru det går med hans inlaga.»
Jag reste mig ivrigt upp för att uträtta detta ärende.
»Jag förmodar», sade min tant, i det hon betraktade mig lika skarpt som hon hade betraktat synålen då hon trädde på den, »att du tycker att mr Dick är ett kort namn, vasa?»
»Ja, visserligen tyckte jag i går, att det lät bra kort», medgav jag.
»Du må inte tro, att han inte har ett längre namn, ifall han ville begagna det», sade min tant med en stolt min. »Babley — mir Richard Babley — är mannens fulla namn.»
Med en blygsam känsla av min ungdom och av den förtrolighet, vartill jag redan hade gjort mig skyldig, stod jag just i begrepp att yttra, att det i så fall väl vore bäst att jag kallade honom så, då min tant fortfor:
»Men vad du gör, så kalla honom inte vid detta namn! Han kan inte tåla sitt namn. Detta är en egenhet hos honom, ehuru jag i det hela taget alls inte finner någonting så eget däruti, eftersom han blivit tillräckligt illa behandlad av visst folk, som bär det, för att hysa en avgjord motvilja emot det, det ska Gud veta. Mr Dick, detta är hans namn här och även på varje annat ställe, såframt han annars ginge till något annat ställe, vilket han inte gör. Kom därför ihåg, barn, att du inte kallar honom för något annat än mr Dick.»
Jag lovade att lyda och gick upp med mitt budskap, tänkande medan jag gick, att om mr Dick hade arbetat länge på sin inlaga med samma iver, som den varmed jag genom den öppna dörren hade sett honom arbeta, skulle han helt säkert snart få den färdig. Jag fann honom ännu skrivande på den med en lång penna och med huvudet nästan ända nere på papperet. Han var så djupt inne i sin sysselsättning, att jag fick mer än tillräcklig tid att märka den stora pappersdraken i en vrå,
