— 275 —
nes väg — smilande och fjäsande för henne, det är jag övertygad om, som om ni inte kunnat säga ett hårt ord åt en katt!»
»Jag har då väl aldrig hört någonting så elegant!» sade miss Murdstone.
»Tror ni inte att jag kan förstå er lika bra som om jag hade sett det», fortfor min tant, »nu, då jag verkligen ser och hör er — vilket, det säger jag er uppriktigt, är allt annat än behagligt för mig? Ja, Gud bevare oss, vem kunde väl vara så len och så mjuk som mr Murdstone till att börja med! Den stackars enfaldiga, oskyldiga stackaren hade aldrig förr sett en sådan man. Han var idel sötma. Han dyrkade henne. Han var förtjust i hennes gosse — rent av betagen i honom! Han skulle bli en annan far för honom, och de skulle allesammans leva tillhopa i en rosengård, inte sant? Usch! Bort med er härifrån!» sade min tant.
»Jag har då aldrig i mitt liv hört på maken!» utbrast miss Murdstone.
»Och då ni var säker om den lilla fjollan», sade min tant — »Gud förlåte mig att jag kallar henne så nu, då hon gått dit varest ni inte kommer i brådkastet — så skulle ni naturligtvis, liksom om ni inte redan förut hade gJort henne och hennes barn tillräckligt ont, börja att uppfostra henne, börja att tämja henne som en stackars fågel i bur och pina livet ur henne genom att lära henne att sjunga edra visor?»
»Detta är antingen vanvett eller rus», sade miss Murdstone, som var rent förtvivlad över att hon ej var i stånd att mot sig själv vända strömmen av min tants tal, »och jag misstänker verkligen att det är det senare.»
Men miss Belsey fortfor, utan att det ringaste giva akt på detta avbrott, att ställa sitt tal till mr Murdstone, alldeles som om något sådant aldrig hade ägt rum.
»Mr Murdstone», sade hon, skakande sitt finger åt honom, »Ni var en tyrann mot det enfaldiga barnet, och ni krossade hennes hjärta. Hon var ett kärleksfullt barn, det vet jag; jag visste det i åratal innan ni någonsin såg henne — och genom den bästa delen av hennes svaghet
