— 274 —
Jag svarade nej och besvor henne att icke låta mig följa med. Jag sade, att mr och miss Murdstone aldrig hade kunnat tåla mig eller någonsin varit goda emot mig, utan gjort min mor, som alltid hade älskat mig högt, mycket sorgsen och olycklig för min skull, och att både jag själv och Peggotty mycket väl visste det. Jag sade, att jag hade varit olyckligare än jag förmodade att någon skulle kunna tro, som endast visste hur ung jag var. Och jag bad och besvor min tant — jag erinrar mig ej nu i vilka ordalag, men jag minns att de då rörde mig mycket — att bistå och beskydda mig för min fars skull.
»Mr Dick», sade min tant, »vad skola vi göra med det här barnet?»
Mr Dick funderade, tvekade, ljusnade och svarade:
»Genast ta mått på honom till nya kläder.»
»Mr Dick», sade min tant i triumferande ton, »räck mig er hand — ert sunda förstånd är ovärderligt!»
Sedan hon skakat hans hand, drog hon mig intill sig och sade till mr Murdstone:
»Ni kan nu bege er av när ni vill; jag ämnar våga försöket med gossen. Om han verkligen är sådan som ni säger, så kan jag åtminstone alltid göra lika mycket för honom som ni har gjort, men jag tror inte ett enda ord därav.»
»Miss Trotwood», sade mr Murdstone med en axelryckning, »om ni vore en man…»
»Bah! Dumheter!» sade min tant. »Stå inte här och snacka med mig!»
»Huru utsökt artigt!» utbrast miss Murdstone och reste sig upp. »Det är sannerligen rent av överväldigande!»
»Tror ni inte», sade min tant, utan att i ringaste mån giva akt på systern och fortfarande att ställa sitt tal till brodern och att skaka på huvudet åt honom med ett obeskrivligt uttryck, »att jag vet vad för slags liv ni måste ha låtit det där stackars olyckliga, missledda barnet föra? Tror ni inte att jag vet vilken olycksalig dag det var för den milda lilla varelsen, då ni först kom i hen-
