— 277 —
tog sin bror under armen och vandrade stolt utur huset, medan min tant blev stående vid fönstret och tittade ut efter dem, utan tvivel färdig att genast verkställa sin hotelse, såframt åsnan åter hade visat sig.
Som emellertid intet försök till trots blev gjort, mildrades så småningom hennes anlete och blev så intagande, att jag fick mod att kyssa och tacka henne, vilket jag gjorde av hela mitt hjärta och med båda mina armar slagna kring hennes hals. Jag räckte därefter mr Dick min hand, och han skakade den många gånger och yttrade medelst flera utbrott av skratt sin glädje över denna sakernas lyckliga utgång.
»Ni torde nu i förening med mig anse er för detta barns förmyndare, mr Dick», sade min tant.
»Det ska vara mig ett nöje att bli förmyndare åt Davids son», svarade mr Dick.
»Det är bra», sade min tant, »då är den saken avgjord. Kan ni tänka er, mr Dick, att jag funderat på att kalla honom Trotwood?»
»Ja visst, ja visst. Kalla honom Trotwood, ja visst», sade mr Dick. »Davids son Trotwood.»
»Trotwood Copperfield, menar ni», genmälde min tant.
»Ja visst, ja, Trotwood Copperfield. Ja visst!» sade mr Dick en smula förlägen.
Min tant fann så mycket behag i denna tanke, att några färdiggjorda kläder, som köptes åt mig samma eftermiddag, skulle märkas med »Trotwood Copperfield», skrivet med hennes egen hand, innan jag fick taga dem på mig, och det blev bestämt, att alla andra kläder, som skulle göras åt mig (en fullständig uppsättning beställdes nämligen denna eftermiddag åt mig), skulle märkas på samma sätt.
Sålunda började jag mitt nya liv med ett nytt namn och med allting nytt omkring mig. Nu, då min ovissa ställning hade upphört, gick jag i flera dagar liksom i en dröm. Jag tänkte aldrig på att jag hade ett par bra besynnerliga förmyndare i min tant och mr Dick. Jag tänkte aldrig klart och tydligt på någonting omkring mig. De två saker, som stodo tydligast för mig, voro,
