— 280 —
slet och ryckte i hans hand. Han såg aldrig så belåten ut som då. Då jag ibland på aftonen satt vid hans sida på en grönskande kulle och såg honom betrakta draken högt uppe i den stilla luften, plägade jag föreställa mig, att den lyfte hans själ ur dess förvirring och bar den (sådan var min barnsliga tanke) upp i skyarna. Då han halade in snöret och draken kom allt längre och längre ned från det sköna ljuset, till dess den föll ned till marken och låg där som ett dött ting, tycktes han så småningom vakna upp ur en dröm, och jag påminner mig ha sett honom taga upp den och titta sig omkring helt förbryllad, som om de båda hade kommit ned igen, så att jag ömkade honom av allt mitt hjärta.
Medan jag skred framåt i vänskap och förtrolighet med mr Dick, gick jag icke heller tillbaka i hans ståndaktiga väninnas, min tants ynnest. Hon fattade ett sådant tycke för mig, att hon efter några få veckors förlopp förkortade mitt antagna namn Trotwood till Trot och till och med uppmuntrade mig att hoppas, att jag, ifall jag fortfor så som jag börjat, möjligen en gång skulle lyckas intaga samma rum i hennes hjärta som min syster Betsey Trotwood.
»Trot», sade min tant en afton, sedan brädspelsbordet enligt vanan hade blivit framsatt åt henne och mr Dick, »vi få inte glömma dina studier.»
Detta var mitt enda ämne till oro, och jag kände mig helt förtjust över att höra henne vidröra det.
»Har du lust att gå i skola i Canterbury?» frågade min tant, varpå jag svarade, att det hade jag mycken lust till, eftersom den låg så nära henne.
»Det är bra», sade min tant. »Har du lust att komma dit i morgon?»
Som jag redan kände till min tants snabba idéer, överraskades jag icke av det plötsliga i förslaget, utan svarade: »Ja.»
»Det är bra», sade min tant ånyo. »Janet, gå och hyr den grå ponnyn och schäsen till i morgon förmiddag klockan tio och packa in master Trotwoods saker i kväll.»
