— 281 —
Jag kände mig innerligt glad över dessa befallningar, men mitt hjärta förebrådde mig min egoism, då jag såg vilket intryck de gjorde på mr Dick, som blev helt modstulen över utsikten till vår skilsmässa och till följd därav spelade så illa, att min tant, sedan hon givit honom åtskilliga slag på fingrarna med tärningsbägaren, slog ihop brädspelet och sade, att hon icke vidare ville spela med honom. Men då min tant sade honom, att jag ibland kunde komma hem på lördagen, och att han stundom kunde fara och besöka mig på onsdagen, blev han åter livad och lovade att till dessa festliga tillfällen göra en ny drake, som vida skulle övergå den förra i storlek. På morgonen var han åter helt nedslagen och skulle ha stärkt sitt mod med att giva mig alla de pengar han hade i sitt våld, både guld och silver, såframt icke min tant hade lagt sig emellan och inskränkt gåvan till fem shillings, vilka sedan på hans enträgna anhållan ökades till tio. Vid trädgårdsgrinden skildes vi från varandra på det hjärtligaste sätt, och mr Dick gick ej tillbaka in förr än han icke längre kunde se mig.
Min tant, som var fullkomligt likgiltig för den allmäånna meningen, körde med mästarehand den grå ponnyn genom Dover, i det hon satt styv och stolt som en utlärd kusk, alltjämt hållande sina ögon på honom och sättande sin ära uti att han aldrig skulle få sin vilja fram. Då vi hade kommit ut på landsvägen, lät hon honom emellertid pusta ut litet och frågade mig, som satt i en dal av kuddar vid hennes sida, om jag kände mig glad och lycklig.
»Ja, tant, innerligt glad och lycklig», svarade jag.
Hon blev mycket nöjd häröver, och som hon hade båda händerna upptagna, klappade hon mig på huvudet med piskan.
»Är det en stor skola?» frågade jag.
Det vet jag inte», sade min tant. »Vi skola först fara till mr Wickfield.»
»Håller han skola?» frågade jag.
»Nej, Trot», sade min tant. »Han har kontor.»
Som min tant icke sade mera om mr Wickfield, be-
