— 289 —
Min tant var lika glad som jag över de för mig gjorda anordningarna, och vi begåvo oss åter ned i salen, helt nöjda och belåtna. Som hon icke ville höra talas om att stanna kvar till middagen, för att icke utsätta sig för möjligheten att icke komma hem med den gamla ponnyn före mörkningen, och mr Wickfield tycktes känna henne alltför väl för att motsäga henne i någon punkt, framsattes litet frukost åt henne, varefter Agnes återvände till sin läsning och mr Wickfield till sitt kontor, så att vi obesvärat kunde taga avsked av varandra.
Hon sade mig, att mr Wickfield skulle sörja för mig i alla avseenden, så att ingenting skulle komma att fattas mig, och hon gav mig de vänligaste ord och de bästa råd.
»Trot», sade hon slutligen, »bliv en heder för dig själv för mig och för mr Dick, och måtte Gud vara med dig!»
Jag var i högsta grad upprörd och kunde endast oupphörligt tacka henne och hälsa till mr Dick.
»Visa dig aldrig lågsinnad i någonting», sade min tant, »var aldrig falsk och aldrig grym. Undvik dessa tre laster, Trot, och jag ska alltid kunna hysa det bästa hopp om dig.»
Jag lovade henne så gott jag kunde, att jag aldrig skulle missbruka hennes godhet eller glömma hennes förmaningar.
»Ponnyn står utanför porten», sade min tant, »och jag måste bege mig av. Stanna här inne!»
Med dessa ord omfamnade hon mig helt hastigt och gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. I början kände jag mig överraskad av denna plötsliga avresa och fruktade, att jag hade förtörnat henne, men då jag tittade ned på gatan och såg med vilken nedslagen min hon satte sig upp i schäsen och for bort, utan att se upp, förstod jag henne bättre och gjorde henne icke denna orättvisa.
Klockan fem, som var mr Wickfields middagstimme, hade jag åter samlat mod och var färdig att begagna kniv och gaffel. Det var dukat endast åt oss två, men
19.— David Copperfield. I.
