— 290 —
Agnes, som väntade i salongen före middagen, gick ned med sin far och satte sig mitt emot honom vid bordet. Jag tror knappast, att han hade kunnat äta utan henne.
Efter middagen stannade vi icke kvar där inne, utan gingo åter upp i salongen, där Agnes satte fram en karaffin portvin jämte glas åt sin far i en trevlig vrå. Jag tror att vinet icke skulle haft sin vanliga välsmak för honom, om det hade blivit framsatt åt honom av andra händer.
Där satt han nu i två timmar och drack sitt vin och det ganska grundligt, medan Agnes spelade på pianot, arbetade och talade med honom och mig. Han var oftast glad och skämtsam med oss, men stundom fäste han sina ögon på henre, försjönk i grubblerier och yttrade icke ett ord. Det förekom mig som om hon mycket snart märkte detta och livade upp honom med en fråga eller en smekning. Han glömde då sina grubblerier och drack mera vin.
Agnes slog i te och presiderade vid tebordet, och tiden gick sedan liksom efter middagen, till dess hon steg upp för att gå till vila, då fadern slöt henne i sin famn och kysste henne och lät bära in ljus på kontoret, sedan hon hade avlägsnat sig. Därpå begav jag mig även till vila.
Men under aftonens lopp hade jag gått ned till porten och ett litet stycke fram på gatan för att få se ännu en skymt av de gamla husen och den grå domkyrkan och tänka på att jag under min vandring hade gått förbi den gamla staden och utan att ana det hade gått förbi samma hus, där jag nu bodde. Då jag kom tillbaka, såg jag Uriah Heep stänga kontoret, och som jag var vänligt stämd mot envar, gick jag fram till honom och räckte honom handen till avsked. Men o, vilken fuktig hand han hade! Lika ohygglig att känna som att skåda! Jag gned min hand efteråt för att värma den och gnida bort känslan av hans.
Det var en så obehaglig hand, att den, då jag gick upp på mitt rum, ännu stod kall och fuktig för mitt minne.
