— 296 —
saker, som rörde dem. Det lilla jag hade lärt hade till den grad fallit mig ur minnet under mina simpla levnadsbekymmer från morgon till kväll, att jag nu, då man förhörde mig rörande mina kunskaper, visste ingenting och kom i skolans lägsta klass. Men så förlägen jag än var över min brist på övning i ungdomliga lekar och över min okunnighet i boklig kunskap, kände jag mig dock oändligt mera nedslagen vid tanken på att jag i fråga om det jag visste var ännu mycket längre avlägsnad från gossarna, än i det jag icke visste. Jag grubblade över vad de skulle tro, om de finge veta om min förtroliga bekantskap med Kings Benchfängelset. Fanns det möjligen någonting hos mig, som mot min vilja kunde röja min ställning till familjen Micawber och alla dessa pantlåningar och försäljningar och kvällsmål? Tänk om en av gossarna hade sett mig vandra trött och trasig genom Canterbury och nu kände igen mig! Vad skulle de, som så litet brydde sig om pengar, tänka och säga, om de finge veta att jag hade skrapat ihop mina halvpencestycken för att köpa mitt dagliga mål av medvurst och öl eller mina puddingskivor? Vilket intryck skulle det göra på dem, som voro så obekanta med Londonlivet och Londons gator, om de upptäckte huru förtrogen jag var (och huru jag blygdes att vara det) med några av de lägsta sidorna av båda? Allt detta gick så starkt omkring i mitt huvud under den första dagen jag var hos doktor Strong, att jag misstrodde mina enklaste miner och rörelser, att jag bävade för varje gång en av mina nya skolkamrater närmade sig mig, samt att jag skyndade bort i samma ögonblick som skoltimmen var förbi, för att icke blottställa mig genom mitt svar på någon vänskaplig anmärkning eller invit.
Men mr Wickfields gamla hus utövade ett sådant inflytande på mig, att jag, då jag med mina nya skolböcker under armen knackade på porten, började känna min oro försvinna. I det jag gick upp till mitt luftiga gamla rum, tycktes trappans allvarliga skuggor falla på mina farhågor och tvivel och göra det förflutna mera otydligt.
