— 297 —
Jag satt nu där och studerade flitigt i mina böcker ända till middagen — vi kommo ur skolan klockan tre — och gick därefter ned, full av hopp om att ännu kunna bli en tämligen duglig gosse.
Agnes var i salongen och väntade på sin far, som uppehölls inne på kontoret av en främmande. Hon mottog mig med sitt vänliga leende och frågade mig vad jag tyckte om skolan. Jag svarade, att jag hoppades att nog komma att tycka bra om den, men att jag till en början kände mig litet främmande.
»Men har du då aldrig gått i skola?» frågade jag.
»Jo visst, varje dag.»
»Å, du menar här, i ditt eget hem?»
»Pappa kunde inte förmå sig att låta mig gå någon annanstans!» svarade hon leende och skakade på huvudet. »Hans hushållerska måste ju ständigt vara i hans hus.»
»Han håller visst bra mycket av dig?» sade jag.
Hon nickade jakande och gick bort till dörren för att lyssna om han kom och för att i så fall gå emot honom i trappan, men då han ännu icke hördes av, vände hon om igen.
»Mamma dog strax efter sedan jag blev född», sade hon på sitt lugna och stilla sätt. »Jag känner endast hennes porträtt nere i salen. Jag såg att du betraktade det i går. Anade du vem det var?»
Jag svarade att jag gjorde det, emedan det liknade henne så mycket.
Så säger pappa också», sade Agnes helt belåten. »Men hör! Nu kommer pappa!»
Hennes klara, lugna ansikte lyste upp av glädje, då hon gick för att möta honom och då de kommo in hand i hand. Han hälsade hjärtligt på mig och sade mig, att jag säkert skulle komma att känna mig nöjd och belåten hos doktor Strong, som var den bästa människa i världen.
»Det torde möjligen finnas åtskilliga — ehuru jag inte vet det — som missbruka hans godhet», sade mr Wickfield. »Men likna inte dessa i något avseende, Trot-
