— 298 —
wood. Han är den minst misstrogna av alla människor, och antingen nu detta är en förtjänst eller ett fel, så gör det honom förtjänt av hänsyn i alla avseenden, så väl i det lilla som det stora.»
Jag tyckte att han talade som om han vore ledsen eller missnöjd med något, men jag fäste mig icke vidare därvid, emedan det i detsamma anmäldes att middagen var serverad, och vi gingo ned och intogo samma platser som förut.
Vi hade knappast gjort detta, förrän Uriah Heep stack sitt röda huvud och sin magra hand in genom dörren och sade:
»Mr Maldon är här och ber att få säga er några ord, sir.»
»Mr Maldon lämnade mig ju alldeles nyss!» sade hans herre.
»Ja», svarade Uriah, »men han har kommit tillbaka och ber att få säga er ett par ord.»
Medan Uriah höll dörren öppen med sin hand, tyckte Jag att han såg på mig och Agnes och på faten och på tallrikarna och på vartenda föremål i rummet, utan att dock synas se på något, medan han gav sig min av att pliktskyldigast hålla sina röda ögon fästa på sin herre.
»Jag ber om ursäkt. Jag ville endast vid närmare besinnande säga», anmärkte en röst bakom Uriah, i det dennes huvud sköts åt sidan och den talandes trädde i stället — »ursäkta min påflugenhet — att eftersom jag ändå inte har något val, så vore det bäst att jag reste utrikes så fort som möjligt. Min kusin Annie sade visserligen, då vi talade därom, att hon hellre ville ha sina vänner i sin närhet, än se dem drivna i landsflykt, och den gamle doktorn…»
»Är det doktor Strong ni menar?» föll mr Wickfield honom här allvarligt i talet.
»Ja, naturligtvis», svarade den andre, »jag kallar honom den gamle doktorn, och det kommer ju på ett ut.»
»Det kan jag inte finna», svarade mr Wickfield.
»Nå ja, doktor Strong», sade den andre — »doktor Strong var av samma tanke, skulle jag tro. Men som
