— 301 —
den för att därefter själv gå och lägga mig. Men han hejdade mig och sade:
»Skulle du vilja stanna här hos oss, Trotwood, eller flytta till något annat ställe?»
»Jag skulle vilja stanna», svarade jag hastigt.
»Är du säker på det?»
»Ja — om jag får.»
»Men jag fruktar att det är ett tråkigt liv vi föra här, min gosse», sade han.
»Inte tråkigare för mig än för Agnes, sir. Det är alls inte tråkigt.»
»Än för Agnes!» upprepade han, medan han gick långsamt fram till den stora kaminen och lutade sig emot den. »än för Agnes!»
Han hade denna afton druckit så mycket vin (eller inbillade jag mig det), att hans ögon voro blodsprängda. Icke för att jag kunde se dem nu, ty de voro nedslagna och beskuggade av handen, men jag hade observerat dem en liten stund förut.
»Jag undrar just», mumlade han för sig själv, »om min Agnes tröttnar vid mig. När skulle jag väl någonsin tröttna vid henne? Men det är också skillnad — en bra stor skillnad!»
Han grubblade för sig själv och talade icke till mig och därför förblev jag tyst.
»Ett tråkigt gammalt hus», sade han, »och ett enformigt liv — men jag måste ha henne nära mig. Då tanken på att jag kunde dö och lämna min älskling, eller att min älskling kunde dö och lämna mig, kommer som ett spöke för att störa mina lyckligaste stunder och endast kan dränkas i…»
Han uttalade icke meningen, utan gick långsamt bort till den plats där han hade suttit, grep mekaniskt efter den tomma karaffen, liksom för att slå i vin åt sig, satte den därefter ifrån sig och vände åter tillbaka till kaminen.
»Då denna tanke gör mig så olycklig, när hon är här» sade han, »huru skulle det då gå, ifall hon vore borta? Nej, nej, jag kan inte försöka det.»
