— 302 —
Han lutade sig åter mot kaminen och grubblade så länge, att jag icke kunde besluta mig huruvida jag skulle våga störa honom genom att gå min väg, eller om jag skulle stanna tyst och stilla där jag var, till dess han vaknade upp ur sina drömmerier. Äntligen återfick han sin fattning och såg sig om i rummet, till dess hans ögon mötte mina.
»Du stannar således hos oss, Trotwood, vasa?» sade han i sin vanliga ton och som om han svarat på något som jag nyss hade yttrat. »Nå, det gläder mig. Du håller oss båda sällskap; det är gott att ha dig här — gott för mig, gott för Agnes, kanske gott för oss alla.»
»Jag är säker om att det är det för mig, sir», sade Jag. »Jag är så glad över att få stanna här.»
»Nå, det var en snäll gosse!» sade mr Wickfield. »Så länge du är glad över att få vara här, ska du också stanna här.»
Därpå räckte han mig sin hand och klappade mig på axeln och sade, att om jag icke hade något att göra på kvällen, sedan Agnes hade lämnat oss, eller jag hade lust att läsa något för mitt nöjes skull, kunde jag gärna komma ned i hans rum, då han var där, och sätta mig hos honom, om jag önskade sällskap. Jag tackade honom för hans godhet, och då han strax därefter gick ned och jag ännu icke var sömnig, gick jag även ned med en bok i handen för att för en halvtimmes tid begagna mig av den tillåtelse han hade givit mig.
Men då jag såg ljus i det lilla runda kontoret och genast kände mig dragen till Uriah Heep, som utövade ett slags förtrollning på mig, gick jag i stället dit in. Jag fann Uriah läsande i en stor, flottig bok, och det med en så påtaglig uppmärksamhet, att hans magra pekfinger följde varje rad han läste och lämnade efter sig (åtminstone trodde jag så fullt och fast) fuktiga spår längs efter sidan, likt en snigel.
»Ni arbetar sent i afton, Uriah», sade jag.
»Ja, master Copperfield», svarade Uriah.
I det jag satte mig på stolen mitt emot honom för att bekvämare kunna tala med honom, märkte jag att
