— 303 —
det hos honom icke fanns någonting sådant som ett leende och att han endast kunde vidga sin mun och bilda en djup skåra nedåt kinden på vardera sidan, vilket skulle föreställa ett leende.
»Det är inte kontorsarbete jag håller på med, master Copperfield», sade Uriah.
»Vad är det då för arbete?» frågade jag.
»Jag utvidgar mina juridiska kunskaper, master Copperfield», sade Uriah. »Jag studerar Tidds handbok. Ack, vilken författare är inte mr Tidd, master Copperfield!»
Min stol var ett sådant vakttorn, att jag, medan jag observerade honom, då han efter detta utbrott av förtjusning åter började att läsa och följa raderna med pekfingret, märkte att hans näsborrar, som voro tunna och vassa och försedda med skarpa inskärningar, hade en egendomlig och högst vidrig förmåga att vidga sig och draga ihop sig så att de tycktes blinka, i stället för hans ögon, vilka snart sagt aldrig blinkade.
»Ni är väl redan en stor jurist?» sade jag, sedan jag en stund hade suttit och betraktat honom.
»Jag, mr Copperfield?» sade Uriah. »Nej, nej! Jag är en mycket ringa person.»
Jag märkte att det icke var någon inbillning hos mig i fråga om hans händer, ty jag såg honom ofta gnugga det inre av dem mot varandra, liksom för att vrida dem varma och torra, utom att han ofta torkade dem i smyg på sin näsduk.
»Jag vet mycket väl att jag är den allra ringaste person under solen, den andre må vara vem som helst», sade Uriah Heep blygsamt. »Min mor är också en mycket ringa person. Vi leva i en ringa boning, master Copperfield, men vi ha mycket att vara tacksamma för. Min fars förra yrke var ringa. Han var dödgrävare.»
»Vad är han nu?» frågade jag.
»För närvarande är han deltagare i den himmelska härligheten, master Copperfield», sade Uriah Heep. »Men vi ha mycket att vara tacksamma för. Hur tacksam bör jag inte vara för att få vistas hos mr Wickfield!»
