— 305 —
Jag svarade helt djärvt »ja», ehuru jag, Gud förlåte mig, icke visste ett ord därom.
»Jag hoppas att ni gör detsamma, master Copperfield», sade Uriah. »Jag är övertygad att ni måste göra det.»
»Alla måste göra det», svarade jag.
»Å, jag tackar er för denna anmärkning, master Copperfield», sade Uriah Heep. »Den är så sann! Så ringa jag än är, vet jag ändå att den är så sann! Ack, tack, master Copperfield!»
Han vred sig helt och hållet ned från sin stol under sitt livliga känsloutbrott, och då han väl kommit ned, började han att göra Sig i ordning att begiva sig hem.
»Mor väntar säkert på mig», sade han, i det han såg på ett blekt fickur med ett uttryckslöst anlete, »och börjar bli orolig, ty fastän vi äro mycket ringa, master Copperfield, äro vi dock mycket fästa vid varandra. Om ni ville komma och hälsa på oss någon eftermiddag och taga en kopp te under värt låga tak, skulle min mor bli lika stolt över ert sällskap som jag.»
Jag sade att jag med nöje skulle göra det.
»Tack, master Copperfield», svarade Uriah, i det han lade upp sin bok på en hylla. — »Jag förmodar att ni stannar här någon tid, master Copperfield?»
Jag svarade, att jag förmodligen skulle komma att stanna här så länge jag gick i skolan.
»Å, verkligen!» utbrast Uriah. »Då förmodar jag att det är ni som till slut blir kompanjon i firman, master Copperfield!»
Jag försäkrade, att jag icke hade någon tanke därpå och att icke heller någon annan hade uppgjort sådana planer för min framtid, men trots alla mina försäkringar, fortsatte Uriah likväl oupphörligt sina smickrande försäkringar:
»JO, Master Copperfield, det gör ni säkert! Det är jag alldeles övertygad om!»
Då han äntligen var färdig att gå, frågade han mig, om det överensstämde med min bekvämlighet att han släckte ljuset, och då jag svarade »ja», släckte han det
20. — David Copperfield. I.
