Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 27 ―

taga mig i sina armar och kyssa mig, sade herrn, att jag var en liten karl med större företrädesrättigheter än en kung — eller någonting ditåt, ty här märker jag att min sedan mera utbildade fattningsgåva kommer mig till hjälp.

»Vad vill det säga?» frågade jag honom över hennes axel.

Han klappade mig på huvudet, men hur det var, kunde jag icke med honom eller hans djupa röst, och jag kunde icke tåla att hans hand skulle röra vid min mors i det den rörde vid mig — vilket den gjorde. Jag sköt undan den så gott jag kunde.

»Nå, Davy!» sade min mor i tillrättavisande ton.

»Den kära gossen!» sade herrn. »Jag kan inte undra på hans ömhet.»

Jag hade aldrig förr sett så vacker färg på min mors ansikte. Hon förebrådde mig milt min oartighet, och i det hon höll mig tätt intill sin schal, vände hon sig om för att tacka herrn för att han hade gjort sig så mycket besvär med att följa henne hem. Hon räckte honom handen medan hon talade, och då han mötte den med sin, tyckte jag att hon kastade en sidoblick på mig.

»Låt oss säga varandra god natt, min vackra gosse», sade herrn, då han hade böjt sitt huvud — jag såg honom göra det — ned över min mors lilla handske.

»God natt!» sade jag.

»Låt oss vara vänner!» sade herrn och skrattade. »Låt oss skaka hand med varandra.»

Min högra hand låg i min mors vänstra, därför gav jag honom den andra.

»Men det där är ju orätt hand, Davy!» sade herrn skrattande.

Min mor drog fram min högra hand, men jag hade av mitt förut nämnda skäl beslutit att icke giva honom den och gjorde det icke heller. Jag gav honom den andra och han skakade den hjärtligt och sade, att jag var en käck gosse, och gick.

Ännu i detta ögonblick ser jag honom vända sig om