― 26 ―
»Du är väl inte ond, Peggotty, eller hur?» sade jag, sedan jag ett ögonblick suttit tyst.
Jag trodde verkligen att hon var det, efter som hon hade avfärdat mig så kort; men jag misstog mig helt och hållet, ty hon lade ifrån sig sitt arbete — det var en av hennes egna strumpor, som hon stoppade — öppnade sina armar, tog mitt lockiga huvud emellan dem och gav det en duktig kramning. Jag vet att det var en duktig kramning, emedan några av knapparna bak i hennes klänning alltid flögo ur vid den ringaste ansträngning sedan hon var klädd, till följd av att hon var så fet och knubbig — och jag kommer ihåg att två av dem flögo till andra ändan av salen, under det hon kramade mig.
»Låt mig nu höra litet mer om krukedillerna», sade Peggotty, som ännu icke var riktigt säker om namnet, »för jag har ännu inte hört halvvägs nog om dem.»
Jag kunde icke riktigt begripa varför Peggotty såg så underlig ut eller varför hon var så ivrig med att återvända till krokodilerna. Emellertid återvände vi till dessa odjur med ny vakenhet å min sida, och vi lämnade deras ägg i sanden för att solen skulle kläcka ut dem; och vi sprungo undan för dem och gäckade dem genom att ständigt vända och svänga, vilket de icke kunde göra så hastigt till följd av sin klumpiga kroppsbyggnad, och vi gingo ut i vattnet till dem, liksom infödingar, och stucko spetsiga träbitar ned i deras hals; kort sagt, vi sprungo hela krokodilgatloppet. Jag gjorde det åtminstone, men jag var något tveksam i avseende på Peggotty, som under hela tiden satt försjunken i tankar och stack sin nål i olika delar av ansiktet och händerna.
Vi hade gjort slut på krokodilerna och börjat med alligatorerna, då det ringde på trädgårdsklockan. Vi gingo ut till porten, och där stod min mor, som i mitt tycke såg mer än vanligt bra ut, och vid hennes sida stod en herre med vackert svart hår och dito polisonger, samma en, som förra söndagen hade följt hem med oss från kyrkan.
Då min mor böjde sig ned på dörrtröskeln för att
