— 310 —
gan att ständigt skälva och fladdra samt att de, likt flitiga bin, använde de soliga timmarna på doktor Strongs bekostnad.
En afton, som inpräglat sig i mitt minne genom en omständighet, som jag snart skall meddela, fick jag ett gott tillfälle att riktigt observera den gamla soldaten — denna benämning dock icke använd i vanvördig bemärkelse. Det var en afton då doktorns hade en liten tillställning, i anledning av mr Jack Maldons avresa till Ostindien, dit han skulle begiva sig såsom kadett eller någonting dylikt, sedan mr Wickfield omsider hade lyckats att ordna denna sak. Händelsevis var det doktorns födelsedag. Vi hade haft lov den dagen, hade givit honom presenter på morgonen och hållit ett tal till honom genom primus och hurrat för honom till dess vi blivit hesa och till dess han hade fällt tårar. På aftonen skulle mr Wickfield, Agnes och jag dricka te hos honom i hans egenskap av privatperson.
Mr Jack Maldon hade anlänt tidigare än vi. Mrs Strong, som var klädd i vitt med körsbärsfärgade band, satt och spelade på pianot, då vi trädde in, och han lutade sig över henne för att vända bladen i notboken. Hennes klara, skära hy tycktes mig icke vara så blomstrande som vanligt, då hon vände sig om, men hon var likväl söt och älsklig, utomordentligt söt och älsklig.
»Jag har glömt, doktor», sade mrs Strongs mamma, då vi hade tagit plats, »att framföra min komplimang till er i anledning av dagens betydelse — ehuru det, såsom ni nog vet, är långt ifrån att vara blott och bart en komplimang från min sida. Tillåt mig att önska er ännu många lyckliga födelsedagar.»
»Jag tackar så mycket», svarade doktorn.
»Många, många, många lyckliga födelsedagar!» sade den gamla soldaten. »Inte endast för er egen skull, utan aven för Annies och Jack Maldons och många andra människors. Vet du, John, att jag tycker att det inte är längre sedan än i går som du, medan du ännu var en liten pys, ett helt huvud kortare än master Copperfield,
