— 311 —
lekte fästman åt Annie bakom krusbärsbuskarna nere i trädgården.»
»Söta mamma», sade mrs Strong, »tala inte om det nu.»
»Se så, var nu inte barnslig, Annie», svarade modern. »Om du rodnar över att höra talas om sådant nu, då du är en gammal gift hustru, när ska du väl då upphöra att rodna däröver?»
»Gammal!» utbrast mr Jack Maldon. »Annie gammal! Det vore nog!»
»Ja, John», genmälde den gamla soldaten. »Verkligen en gammal gift hustru. Om också inte gammal till åren — ty när har väl du eller någon annan hört mig säga att en tjugu års flicka är gammal till åren? — så är likväl din kusin doktorns hustru och som sådan är hon det jag sade. Det är väl för dig, John, att din kusin är doktorns hustru. Du har i honom funnit en inflytelserik och välvillig vän, som ska komma att visa dig ännu större välvilja, det vågar jag förutspå, ifall du gör dig förtjänt av den. Jag har ingen falsk stolthet. Jag tvekar aldrig att öppet tillstå, att det är åtskilliga medlemmar av vår familj som äro i behov av en vän. Du var det själv innan din kusins inflytande skaffade dig en vän.»
Doktorn i sitt hjärtas godhet vinkade med handen för att slå bort alltsammans såsom en obetydlighet och befria Jack Maldon från vidare påminnelser av detta slag, men mrs Markleham flyttade sig till en stol strax invid doktorn, lade sin solfjäder på hans rockärm och sade:
»Nej, min kära doktor, ni får ursäkta att jag något längre uppehåller mig vid detta ämne, eftersom jag känner det så djupt. Jag kallar det riktigt min monomani, till den grad upptar det mina tankar. Ni är en välsignelse för oss, ja, en riktig Guds gåva.»
»Seså! Sådana dårskaper ni kan tala!» sade doktorn.
»Nej, jag ber om ursäkt», genmälde den gamla soldaten. »Då ingen annan är närvarande här än vår käre och förtrogne vän, mr Wickfield, kan jag inte gå med på att bli nedtystad. Om ni fortfar på det sättet, ska jag begagna en svärmors rättigheter att gräla på er. Jag
