— 314 —
»Nå, topp, då gör jag det också!» sade den gamla soldaten.
Och då hon nu, efter vad jag förmodar, genomdrivit sitt syfte, klappade hon åtskilliga gånger doktorns hand med sin solfjäder (vilken hon först kysste), och vände triumferande tillbaka till sin förra plats.
Som nu åtskilliga andra gäster anlände, varibland de båda lärarna och Adams, blev samtalet allmänt och vände sig helt naturligt kring mr Jack Maldon och hans resa och kring det land, dit han ämnade sig, och kring hans olika planer och framtidsutsikter. Han skulle denna samma afton, efter supén, fara i en postschäs till Gravesend, där det skepp låg, med vilket han skulle färdas, och han skulle bliva borta i jag vet icke hur många år, så framt han icke kom hem på permission eller för sin hälsas skull. Jag erinrar mig att alla kommo överens om att Ostindien var ett mycket förtalat land och att man icke kunde lägga det något annat till last än en tiger eller par samt en smula hetta under den varmaste tiden på dagen. Jag för min del ansåg mr Jack Maldon för en nutida Sindbad och föreställde mig honom såsom en förtrolig vän med samtliga rajahs i österlandet, sittande under baldakiner och rökande hopringlade, förgyllda tobakspipor, väl en mil långa, om de endast kunde rätas ut.
Mrs Strong sjöng rätt täckt, såsom jag visste, emedan jag ofta hade hört henne sitta och sjunga för sig själv, men vare sig att hon var rädd att sjunga inför andra eller att hon den aftonen icke var vid röst, nog av, hon kunde alldeles icke sjunga denna afton. Hon försökte en gång en duett med sin kusin Maldon, men kunde icke ens börja, och när hon sedan försökte sjunga ensam, började hon visserligen mycket vackert, men hennes röst svek henne plötsligt, och nu satt hon bedrövad och lutade huvudet ned över tangenterna. Den gode doktorn sade, att hon var nervös och föreslog ett sällskapsspel för att muntra upp henne, ehuru han lika litet förstod sig på det som på att slå trumma. Men jag märkte att den gamla soldaten genast lade hand på honom såsom
