— 313 —
mögenhet och kommer, kort sagt, att bli en Guds gåva åt oss, Jag begagnade det ordet då och jag har åter begagnat det i dag. Om jag har någon god egenskap, så är det att jag är konsekvent.»
Under hela detta tal hade dottern suttit med nedslagna ögon och icke yttrat ett ord, medan hennes kusin stod bredvid henne och ävenledes såg ned på golvet, men nu sade hon mycket milt och med darrande röst:
»Nu hoppas jag att du har slutat, mamma?»
»Nej, min söta Annie», genmälde den gamla soldaten, »ännu har jag inte talat till punkt. Eftersom du frågar mig, min älskling, så svarar jag att jag inte gjort det. Jag beklagar att du verkligen är litet onaturlig mot din egen familj, och som det inte tjänar någonting till att jag beklagar mig för dig, så vill jag beklaga mig för din man. Kära doktor, se hit på er enfaldiga hustru.»
Då doktorn vände sitt enfaldiga anlete med dess blida, trohjärtade leende mot henne, sänkte hon huvudet ännu djupare. Jag märkte att mr Wickfield betraktade henne i smyg.
»Då jag häromdagen händelsevis kom att nämna för den här stygga varelsen», fortfor hennes mor, i det hon lekfullt skakade sitt huvud och sin solfjäder åt henne, »att det var en familjeangelägenhet som hon kunde eller, efter vad jag tyckte, rent av borde tala med er om, svarade hon, att blotta omnämnandet därav vore detsamma som att framställa en bön, och som ni alltid var så godhjärtad och frikostig och hon bara behövde begära en sak för att få den, så ville hon det inte.»
»Min söta Annie», sade doktorn. »Det var orätt av dig. Det berövade mig ett nöje.»
»Nästan precis samma ord som jag sade till henne!» utbrast hennes mor. »En annan gång, då jag ser att hon av samma skäl inte vill tala om för er en sak, så har jag god lust att själv göra det.»
»Det skulle glädja mig, om ni gjorde det», svarade doktorn.
»Ska jag verkligen?»
»Ja visst.»
