SJUTTONDE KAPITLET.
En viss person låter höra av sig.
Jag har icke kommit att nämna Peggotty sedan jag rymde min väg, men jag skrev naturligtvis till henne nästan i samma ögonblick som jag fick tak över huvudet i Dover samt sedan ett annat och längre brev, innehållande alla detaljer, då min tant formligen tog mig i sitt beskydd. Sedan jag hade kommit i doktor Strongs skola, skrev jag ännu en gång och skildrade för henne min lyckliga ställning och mina glada utsikter för framtiden. Jag kunde aldrig ha haft på långt när så stort nöje av att förslösa de pengar, vilka mr Dick hade givit mig, som jag hade av att sända Peggotty en halv guiné i detta sista brev, som återbetalning av den summa jag hade lånat av henne, i vilken epistel, men icke förr, jag även berättade om den unge mannen med kärran och åsnan.
På dessa skrivelser svarade Peggotty lika fermt, om också icke lika kortfattat som en köpmans kontorist. Hon uttömde hela sin förmåga att uttrycka sig (vilken visserligen icke var så synnerligen stor, då det gällde att begagna bläck och penna) vid försöket att beskriva vad hon hade känt i anledning av min resa. Fyra sidor fulla av meningar, som icke hade annat slut än plumpar och fläckar, voro otillräckliga att skänka henne någon lättnad. Men dessa fläckar voro för mig mera uttrycksfulla än det vackraste språk, ty de visade mig att Peggotty hade gråtit över hela papperet, och vad kunde jag väl ha önskat mera?
Utan synnerlig svårighet upptäckte jag att hon ännu icke hade kunnat riktigt försona sig med min tant. Bekantskapen var för kort för en så gammal fördom i motsatt riktning. Man känner aldrig en människa, skrev
