— 321 —
hon; men att tänka sig, att miss Betsey kunde vara så olika det hon hade blivit ansedd för, det var en moral! — detta var hennes egna ord. Hon var tydligen ännu rädd för miss Betsey, ty hon sände henne endast tvehågset sin tacksamma hälsning, och hon var tydligen lika rädd för min skull och hyste en viss förmodan om att jag snart skulle rymma igen, om jag får döma av de upprepade vinkar hon gav mig om att diligensfrakten till Yarmouth kunde hon alltid bestå, då jag så önskade det.
Hon meddelade mig en underrättelse, som gick mig nära till hjärtat, den nämligen, att bohaget i vårt gamla hem hade blivit sålt och att mr och miss Murdstone hade rest bort samt att huset hade blivit stängt för att hyras ut eller säljas. Gud skall veta att jag icke hade någon andel i det, medan de vistades där, men det smärtade mig i alla fall att tänka, att det kära gamla stället nu stod alldeles övergivet, att ogräset växte högt i vädret i trädgården och att det fallna lövet låg tjockt och vått på gångarna. Jag föreställde mig hur vinterstormarna nu tjöto omkring det, hur det kalla regnet piskade på rutorna och hur månen målade spöken på väggarna i de tomma rummen och hela natten bevakade deras ensamhet. Jag tänkte ånyo på graven under trädet på kyrkogården, och det förekom mig som om huset nu även vore dött och att allt, som stod i samband med mina föräldrar, hade bleknat bort och försvunnit.
Även andra nyheter innehöllo Peggottys brev. Mr Barkis var en utmärkt äkta man, sade hon, ehuru han ännu alltjämt höll litet på styvern, men vi hade alla våra fel, och hon hade många (ehuru jag för min del icke vet vilka de voro), och han lät hälsa, att mitt lilla rum stod alltid i ordning åt mig. Mr Peggotty mådde bra, och Ham mådde bra, och mrs Gummidge var krasslig, och lilla Emili ville inte skicka någon hälsning, men sade att Peggotty kunde göra det, om hon ville.
Alla dessa underrättelser meddelade jag pliktskyldigast min tant, i det jag likväl underlät att omnämna lilla Emili, eftersom jag hade en aning om att min tant icke just skulle omfatta henne med någon synnerlig ömhet.
21. — David Copperfield. I.
