— 325 —
draga den stackars mr Dick min tants beskydd, och om icke min tant, vars varma vänskap för honom jag kände från henne själv, hade låtit förmå sig att köpa honom frid och ro. Som jag redan var mr Dick mycket tillgiven och mycket orolig för hans välfärd, understödde min fruktan denna förmodan, och under lång tid kom aldrig hans onsdag utan att jag hyste fruktan för att han icke som vanligt skulle synas på kuskbocken. Men han satt där alltjämt, gråhårig, skrattande och lycklig, och hade sedan aldrig något mera att berätta om den där karlen, som kunde skrämma min tant.
Dessa onsdagar voro de lyckligaste i mr Dicks liv, och de voro även långt ifrån att vara de minst lyckliga i mitt. Han blev snart bekant med varenda gosse i skolan, och ehuru han själv aldrig deltog i någon annan lek än att låta drakar flyga, var han likväl lika intresserad för alla våra idrotter som någon av oss. Huru ofta har jag icke sett honom åskåda ett spel med marmorkulor eller snurra med en min av det livligaste deltagande och knappast våga draga andan i det avgörande ögonblicket! Huru ofta har jag icke, då vi lekte hök och duva, sett honom stå på en liten upphöjning och uppmuntra hela skaran till snabb verksamhet och svänga hatten över sitt huvud, glömsk av martyrkungen Karls huvud och allt som stod i samband därmed! Huru mången sommartimme har jag icke sett försvinna för honom på cricketplatsen såsom en glad minut! Huru mången vinterdag har jag icke sett honom stå med blåfrusen näsa i snö och östanvind för att se gossarna åka utför den branta backen och av förtjusning klappa sina med yllevantar beklädda händer!
Han var allas gunstling, och hans händighet i småsaker var högst ovanlig. Han kunde skära apelsiner i sådana figurer, som ingen av oss hade någon föreställning om. Han kunde göra en båt av allting, ända ifrån träpinnen. Han kunde förvandla fårben till schackpjäser, förfärdiga romerska stridsvagnar av gamla kort, göra vagnshjul av garnhärvor samt fågelburar av gammal ståltråd. Störst var han dock kanske i användan-
