— 326 —
det av segelgarn och halm, varav han, enligt vad vi alla fullt och fast trodde, kunde göra allt som med människohänder kunde åstadkommas.
Mr Dicks rykte förblev icke länge inskränkt till vår krets. Efter några få onsdagar gjorde doktor Strong själv några frågor om honom, och jag berättade honom allt vad min tant hade berättat mig, vilket till den grad intresserade doktorn, att han bad att bli presenterad för honom vid hans nästa besök. Denna ceremoni utförde jag, och då doktorn nu bad mr Dick att han, så ofta han icke fann mig på diligenskontoret, skulle komma till skolan och vila sig till dess vi hade slutat, blev det snart en vana för mr Dick att komma dit och att, ifall vi dröjde litet, såsom ofta hände på onsdagarna, vandra omkring på gården och vänta på mig. Här gjorde han bekantskap med doktorns vackra unga hustru (som nu ständigt var blekare än förr, mera sällan var synlig och icke var så glad vidare, men därför icke mindre vacker) och blev sålunda allt mera hemmastadd, till dess han slutligen gick direkte in i klassen och väntade. Där satt han alltid i en bestämd vrå på en bestämd stol, som kallades »Dick» efter honom, och där blev han sittande, med sitt gråa huvud framåtlutat och uppmärksamt lyssnande till allt som försiggick, med djup vördnad för den lärdom, som han aldrig hade varit i stånd att förvärva sig.
Denna vördnad utsträckte mr Dick till doktorn, vilken han ansåg för den djupsinnigaste och lärdaste filosof, som någonsin levat. Det dröjde länge innan mr Dick någonsin talade till honom annat än med blottat huvud, och även sedan han och doktorn slutit en formlig vänskap och i hela timmar promenerade tillsammans på den sida av gården, som bland oss kallades »Doktorns Gång», tog mr Dick allt emellanåt av sig hatten för att visa sin vördnad för doktorns visdom och kunskaper. Huru det hade gått till att doktorn under dessa vandringar hade börjat uppläsa fragment ur den ryktbara ordboken, fick jag aldrig veta; kanske hade det till en början förekommit honom som om han läste för sig själv, men även detta blev nu en vana, och mr Dick, som lyssnade med
