— 330 —
hon hoppades ej skulle stöta någon. Det var ett mycket städat rum, till hälften sal, till hälften kök, men alls icke trevligt. Teköket stod på bordet, och pannan puttrade på spishällen. Där fanns en byrå med en pulpet ovanpå, vid vilken Uriah kunde skriva eller läsa om aftonen; där låg Uriahs blå påse[1] och utspydde papper; där stod ett kompani av Uriahs böcker under anförande av mr Tidd; där stod en hörnskänk, och där funnos de vanliga hushållsföremålen. Jag erinrar mig icke, att något visst föremål hade ett naket, nött och torftligt utseende, men däremot påminner jag mig att det hela hade det.
Det hörde måhända till mrs Heeps ringhet och ödmjukhet, att hon ännu bar änkesorg, trots den långa tid som hade förlupit sedan mr Heeps död. Jag tror att man i mössan kunde finna någon liten dagtingan med sorgen, men i övrigt var hon lika djupt sorgklädd som under de första sorgdagarna.
»Detta är sannerligen en minnesvärd dag, min Uriah», sade mrs Heep, i det hon slog i te, »då master Copperfield gör oss ett besök.»
»Jag sade att du skulle tycka så, mor», sade Uriah.
»Om jag av något skäl kunde ha önskat att far stannat hos oss», sade mrs Heep, »skulle det ha varit för att han kunnat få se en sådan gäst i sitt hus.»
Jag kände mig förlägen över alla dessa artigheter, men på samma gång smickrad av att bli behandlad såsom en ärad gäst, och tyckte att mrs Heep var en hygglig kvinna.
»Min Uriah», sade mrs Heep, »har i lång tid längtat efter detta besök. Han hyste en viss fruktan för att vår ringhet skulle bli till hinder därför, och jag delade den med honom. Ringa äro vi, ringa ha vi varit och ringa skola vi fortfara att bli», tillade hon.
»Jag är övertygad att ni inte har någon anledning att känna er så, om ni inte själv ville», anmärkte jag.
- ↑ En advokatskrivare har alltid en sådan påse, i vilken han förvarar de handlingar, som hans principal behöver ha med sig vid rättegångsmål.
