— 335 —
kämpa längre. Men aldrig i mitt liv», fortfor mr Micawber, »har jag njutit en högre grad av tillfredsställelse än uti att få utgjuta mina sorger (om jag får med detta ord beteckna förlägenheter, som huvudsakligen härrört av stämningar och växlar på två eller fyra månader) vid min vän Copperfields bröst.»
Mr Micawber avslöt denna vackra vänskapsgärd med att säga: »Mr Heep! God afton! Mrs Heep! Er tjänare!» och spatserade därpå ut på sitt mest fashionabla sätt, görande en hel hop buller mot stenläggningen med sina skor och gnolande på en melodi medan vi gingo framåt.
Mr Micawber hade tagit in på ett litet värdshus och bebodde där ett litet rum, som var avplankat från gästrummet och starkt genomträngt av tobaksrök. Det måste säkert ha legat ovanför köket, emedan en varm flottlukt tycktes komma upp genom springorna i golvet och en fet imma avsatte sig på väggarna. Jag visste att det låg nära disken, emedan jag kände lukten av brännvin och hörde klingandet av glas. Här funno vi mrs Micawber, liggande på en soffa under avbildningen av en kapplöpningshäst, med huvudet tätt intill kaminen och med fötterna knuffande till senapskannan på ett litet bord i andra ändan av rummet. Mr Micawber steg först in och sade:
»Min söta vän, tillåt mig att presentera för dig en av doktor Strongs lärjungar.»
Jag märkte, i förbigående sagt, att ehuru mr Micawber var lika förbryllad som alltid i fråga om min ålder och ställning, erinrade han sig likväl alltid, såsom någonting »gentilt», att jag var en lärjunge i doktor Strongs skola.
Mrs Micawber blev förvånad, men mycket glad över att se mig. Jag var ävenledes mycket glad över att få träffa henne, och efter vänskapliga hälsningar å ömse sidor satte jag mig bredvid henne på den lilla soffan. »Hör nu, min vän», sade mr Micawber, »om du vill berätta Copperfield hurudan vår nuvarande ställning är, vilket jag är säker om att han gärna vill veta, så ska
