— 336 —
jag under tiden gå ut och titta i tidningen och se om någonting vill låta höra av sig bland annonserna.»
»Jag trodde att ni var i Plymouth», sade jag till mrs Micawber, då han hade avlägsnat sig.
»Min bäste. master Copperfield»>, svarade hon, »vi reste också ganska riktigt till Plymouth.»
»För att vara på platsen», antydde jag.
»Alldeles så», sade mrs Micawber. »För att vara på platsen. Men saken är den, att talang behövs inte i tullen. Min familjs lokala inflytande var inte tillräckligt till att skaffa en man med mr Micawbers huvud en anställning i denna riktning. Man ville helst slippa en persom med mr Micawbers gåvor, emedan han endast skulle ha röjt bristen hos de andra. Och för övrigt», fortfor mrs Micawber, »vill jag inte dölja för er, bäste master Copperfield, att då den gren av min familj, som är bosatt i Plymouth, fick veta, att mr Micawber hade kommit åtföljd av mig, lille Wilkins, hans syster och båda tvillingarna, mottogo de honom inte med den värme han kunde ha väntat efter sedan han så nyligen blivit befriad ur fångenskap. Med ett ord», fortfor mrs Micawber och sänkte rösten — »men detta stannar oss emellan — vårt mottagande var kallt.»
»Å, bevars!» sade jag.
»Ja», sade mrs Micawber, »det är verkligen smärtsamt att skåda mänskligheten i en sådan gestalt, master Copperfield, men vårt mottagande var, alldeles påtagligt, kallt. Den saken lider intet tvivel. Med ett ord, den gren av min familj, som är bosatt i Plymouth, blev inom en veckas tid rent av personlig mot mr Micawber.»
Jag sade och tänkte, att de borde blygas över ett sådant beteende.
»Emellertid var det så», fortfor mrs Micawber. »Vad skulle nu en man med mr Micawbers stolthet göra under sådana förhållanden? Endast en utväg stod honom öppen, och det var att av denna gren av min familj låna pengar för att resa tillbaka till London, och det kosta vad det kosta ville.»
