― 30 ―
jag var den mest högljudda av sällskapet, men är säker om att vi alla menade lika ärligt. Jag var alldeles förkrossad och fruktar att jag i första utbrottet av min sårade ömhet kallade Peggotty ett »odjur». Denna hederliga varelse var djupt bedrövad, det erinrar jag mig, och måste vid detta tillfälle ha blivit alldeles knapplös, ty då hon, sedan hon försonat sig med min mor, knäföll vid min länstol för att försona sig med mig, smattrade en hel liten salva av dessa projektiler.
Vi gingo sorgsna i säng. Mina snyftningar höllo mig länge vaken, och då en riktigt djup snyftning en gång rent av lyfte mig upp i sängen, fann jag min mor sitta på täcket och luta sig ned över mig. Slutligen somnade jag i hennes armar och sov lugnt och gott.
Om det var följande söndag jag åter såg den där herrn, eller om en längre tid förflöt innan han åter visade sig, kan jag icke erinra mig. Jag ger mig icke ut för att vara säker i avseende på data. Men i kyrkan var han och gick hem med oss efter gudstjänsten. Han gick även in för att se på en stor geranium, som vi hade stående i salsfönstret. Jag tyckte icke att han fäste någon synnerlig uppmärksamhet vid den: men innan han gick bad han min mor giva honom en liten blomma. Hon bad honom själv taga sig en, men det ville han icke — varför kunde jag icke begripa — och så bröt hon av den och gav honom den. Han sade, att han aldrig, aldrig skulle skilja sig från den, och jag tänkte, att han måste vara bra enfaldig, efter som han icke visste att den om en eller par dagar skulle falla i bitar.
Peggotty började att mindre vistas inne om aftnarna än hon förr hade gjort. Min mor rättade sig mycket efter henne — mera än vanligt, förekom det mig — och vi voro alla tre särdeles goda vänner; men detta oaktat var det ett helt annat förhållande mellan oss än det förut hade varit, och det var icke längre så trevligt och behagligt i vår lilla krets. Stundom inbillade jag mig att Peggotty icke kunde tåla att min mor begagnade alla de vackra klänningar hon hade i sina lådor, eller att hon så ofta besökte den förut omnämnda grannen;
